Kreativt

Mellan persiennerna lyser morgonen rätt in på mitt ansikte. Jag vaknar sakta upp från nattens spritdrömmar. Hemma hos Pekka, i hans vardagsrumssoffa, ligger jag nyvaken. Min mun smakar gammal strumpa. Pekka är också vaken, jag hör hur han fumlar med kastrullerna inne i köket. Han ropar efter mig, och frågar om jag vill ha Gorbys och kokt ägg till frukost. Jag ligger tyst kvar i soffan utan att svara honom. Nej, nej, jag orkar inte med honom idag också. Jag vill inte att han ska veta att jag är vaken. Men Pekka kommer fram till soffkanten för att titta till mig, jag rör inte en fena, jag har gjort det här tusentals gånger förr. Pekka kommer att tro att jag antingen sover som en björn eller att jag är död, vad det än är så är jag glad om han bara lämnar mig ifred en stund. Hans hand tar på min axel, den vaggar mig lätt fram och tillbaka.

-- Vill du ha piroger och ägg, Micke? Viskar han. Hei, Gorbys och ägg va? Vakna nu. Ska du inte ha lite frukost?
Jag tänker att jag ska skalla honom på näsan om han inte slutar snart. Men Pekka tror att jag gärna vill ha piroger och kokta ägg på morgonen, han tänker att jag helt säkert mycket hellre vill äta hans dagen efter-special än att sova bort huvudvärken den här morgonen.

-- Nå, ska du inte upp du hörru? Fortsatte han, med en röst som fortfarande var viskande men också uppenbart överansträngd.

Jag öppnar ögonen och säger att jag gärna avstår från att äta frukost just nu. Pekka säger att det är lugnt och går tillbaka till köket.

Mina jeans ligger på golvet, när jag lyfter upp dem ser jag att de har samlat upp det mesta utav dammet som legat under soffan. Jag tar upp mobiltelefonen ur fickan för att se om någon har saknat mig. Inga missade samtal. Jag kan egentligen inte skylla på dålig täckning, men det är en tröst, så jag gör det.
Pekka kommer in till vardagsrummet igen. Han bär en bricka med två koppar kaffe och två assietter med pirog med ägg i.

-- Jag tänkte att du skulle vara lite hungrig ändå. Säger Pekka.

-- Tack. Svarar jag och sätter mig upp.

-- Nå varsågod.

Pekka stirrar ner på tallriken, jag lyfter kaffekoppen mot munnen. Vi säger ingenting mer till varandra. Så som det alltid är mellan mig och mina vänner. De är alla redan förlorade, inte bara Pekka. De är alltid femtio mil bort från mig, norr eller söder, det spelar ingen roll. Och de har hjärtan som halvblåsta ballonger, sådana som aldrig brister. Jag önskar att jag var likadan, varje möjlighet som jag får. Men hur många stjärnor som än faller så är jag fortfarande bräcklig. Mina vänner tycks aldrig vilja se mig längre. Jag försöker att inte vara så angelägen, men fan vad jag är ensam just nu.

Jag bläddrar bland telefonnummer i min mobiltelefon och märker att jag aldrig ringer någon alls nuförtiden. De är längre bort än vad ett samtal kan nå, deras hjärtan brister aldrig på grund av mig. Pekka reser sig och går iväg. Jag tar på mig mina jeans och en t-shirt som en gång var svart.

Utanför luktar det nyklippt gräs, jag får svårt att andas. En av grannarna är besatt av sin gräsmatta. Det sägs att han fick hjärnblödning efter att ett par grabbar hade sladdat med sina mopeder utanför hans ytterdörr, men jag tror att det är en efterkonstruktion, precis som alla andra goda historier som berättas här är. Jag tar på mig ett par tofflor som står på terrassen och börjar lomma igenom byn med kaffekoppen i min hand.

Att komma hem har aldrig varit någon schlager när man kommer härifrån, snarare Hurriganes och finsk rockmusik på en hemmasnickrad engelska. Musik som kommer direkt från skrevet i ett par sönderblekta jeans. De utflyttade brukar tala om det Tornedalska lynnet och vemodet med en nostalgisk tår i ögonvrån, och det är så lätt att ta till sig de schablonbilderna när man ska minnas.

Bilarna som möter mig längst byvägen hälsar alla på mig. På gårdarna sitter människor i sina hammockar, löser korsord och sköter sitt. Längre bort på vägen närmar sig en grabb sakta på cykel. Han har uppenbarligen i en för låg växel, eftersom hans ben pendlar upp och ner i en orimlig proportion till den fart han håller. Han är fet, men hans cykel är liten. När en bil möter honom lyfter han upp sin höger hand för att hälsa. Så snart handen släppt styren vinglar hela hans kroppshydda till, man undrar om han kommer att bli påkörd eller om han kommer att falla ner i diket. På något sätt verkar han klara sig utan att verka berörd. När nästa bil kommer mötandes tvekar han inte en sekund på att upprepa samma gärning, med samma händelseförlopp som resultat.

-- Tjabba, säger den feta pojken och sträcker fram en hand till mig.

-- Hallå, svarar jag och tar hans hand.

Pojken är smutsig i ansiktet och bär en reklamkeps från ett lokalt åkeri. Han berättar att han heter Sebbe och är sex år och att han har en pappa som är skitstark och kan spöa mig om jag är elak. Jag försäkrar honom om att jag är harmlös.

-- Vaffö ha du int? nå bil då? frågar grabben

-- Nej, för att jag inte har något körkort, svarar jag artigt tillbaka.

-- Pappa har en trimmad Ford Taunus, en åttitvåa, den är snabbast i hela kommunen. Vill jag fara nånstans så tar han mig dit på en sekund. Den låter som Vroom-vroom och har skinn på stolarna och en stereo som dunkar så mycket att bagageluckan hoppar.

-- Ok.

-- Joho då, pappa säger att om någon vill köpa den så måste man betala lika mycket pengar som finns i hela världen.

-- Oj, det var mycket.

-- Jo...

Sebbe torkar sig om näsan och börjar cykla runt och omkring mig. Han ramlar omkull emellanåt, bara för att resa sig upp igen och fortsätta att prata om sin pappas bil. Jag hade tröttnat på honom för längesedan om det inte hade varit för hans charmiga sätt att bli helt andfådd av iver så snart han kom på att han hade något nytt att berätta om världens mest magiska Ford Taunus.

-- Jo! Jo! Vet du, hörru? Vill du, vill du veta en grej?

Sebbes kommer på att han inte har berättat om den gången då hans pappa körde på en älg utan att det hade blivit ett enda märke på lacken. Hans ögon blir stora som femkronor bakom de bulliga kinderna när han ska beskriva hur stor älgen hade varit. Hans mamma hade visst fått laga älgskav varenda dag i flera månader efteråt eftersom köttet inte rymdes i deras frysbox. Sebbes ansikte blir bara rödare och rödare när han börjar berätta om detaljerna. Munnen rör sig snabbare än vad orden hinner komma ut, han står bara gapandes och flämtar små fragment av ord. Tillslut rullar ögonen bakåt och han faller ner mitt på vägen med cykeln liggandes över sig. Där ligger han med munnen öppen, röd och söt som en liten kulting. Är det någonting som får en att glömma bort sin bakfylla så är det knubbiga ungar som svimmar av överexaltering.

Pontius Pilatus lyfte mig upp
över Sergels torg.
Uppmanade folket
   Välj er frihet eller er frälsning.

Jag är Barabbas,
terroristen ni kom för att befria.
Mitt brott är sedan länge glömt,
men om mitt öde har ni skrivit.

Nedan ropar folket mitt namn
med övertygelse.

   Amnesti! Amnesti!
Frige den mannen som kämpar för vår frihet!

Vilka dårar som tror
att de inte kan få båda.

Regnet har samlats till grumliga pölar på grusvägen, de lyses upp av en sol som ligger lågt på den nu klara himlen midnatten den 23 juli. Alla vägar leder till Rom, så sa man. Alla utom väg 856 från Juoksengi till Vyöni, antar jag. Här slutar allmän väg, säger skylten, och visst är symboliken överdrivet tydlig. Vill du ta dig någonstans får du vända tillbaka och välja en annan avfart.

Daggen bildar fuktpärlor som hänger från topparna av grässtråna vid diket. En enda liten tillstymmelse av vindpust, eller ett enda litet fotsteg planterat i dess närhet skulle vara tillräckligt för att de skulle falla till marken. Men häromkring är allting så tyst, ingenting rör sig, daggdropparna kan hänga kvar ännu ett tag.

Uppe i träden följer lavskrikan nyfiket de sällsynta gästerna som besöker dessa marker. Här finns ingen ek eller ask som poeten kan romantisera kring, bara granar och telefonstolpar som plikttroget följer vägkanten, stillsamt passerar de förbi, en efter en. Kanske är det därför vi upplever livet utsiktslöst här, om bara naturen hade gjort sitt så hade kanske människor stannat kvar istället. Här finns det inga jobb att gå till. Med jämna mellanrum borrar de efter järn, uran och förhoppningar i berggrunden, men naturen förvägrar fler arbetstillfällen till bygden. Man får fälla granar tills man förstör ryggen och får leva på bidrag, eller så låtsas man det och blir sjukpensionär likväl.

Det var länge sedan tågen rullade här, ute i byarna har man redan glömt att de en gång gjorde det. Rälsen har försvunnit under gräset. Småningom tynar ljudet från bilarna också, och efter det kommer det inte att finnas någon kvar där som minns över huvud taget. Här är det bara myggorna som förökar sig, antalet döda insekter på bilens vindruta fördubblar sig var hundrade meter man kör på Tornedalens slitna vägar.

Längst Torne älvs sista 15 mil, före utloppet i Bottenviken, finns inget nytt att berätta, bara det som är gammalt och nästan glömt. Här har vi inte skapat historia sedan 1677 då Antti Keksi diktade om när älven dämde och rev med sig lador och begravde holmar och uddar. Idag är älven inte fullt så oberäknelig. Vid Plattbergets fot ligger hon yrvaken om gryningen med en dimslöja dansande ovanför. Först längre ner i söder vaknar hon till liv. Hon kokar upp med ett öronbedövande brus i Kattilas kittel, en aldrig upphörande rytning som skrämmer lika mycket nu som när vi var små. Står man längs klippkanten när vinden blåser från öster, kan man känna hur små vattenpärlor viner från forsens svarta djup upp i ens bleka ansikte. Där står man, för upptagen med att koncentrera sig på fotfästet för att egentligen uppleva någonting av det där, men skulle man våga, borde man känna rädsla för sitt liv. Precis där, när hon spottar på en.

De äldre pratar om att älven är Tornedalens ådra, den som pumpar liv i bygden. Det var hon som lockade kväner och samer att bosätta sig här, det var hon som gav liv åt laxen de fiskade och livnärde marken de brukade. Och visst ser det ut som om det mesta kretsar kring henne, byarna ligger nästan alla placerade längs landsvägen som löper längst med älven. Älven delar Sverige från Finland, samtidigt som hon förenar dem. De kallar henne för traktens artär, och säger att hon får området att leva, men här ligger det mesta ändå i dvala.

Det var länge sedan vi lämnade för gott, vi var unga och trötta på det här. Att nu återvända är obehagligt. Jag lämnar all stolthet bakom och kryper till korset.

Farväl min förlorade barndom, farväl till det liv som jag en gång lämnade bakom för gott. Det här kommer att bli en resa som jag inte kommer att kunna förtränga längre.

Vi saktar in. Min vän, som sitter i förarsätet, vrider på ratten i hans en gång vita Opel rekord, årsmodell -86. Stenarna under däcket ger ifrån sig ett skrapande ljud. Nu har vi sett det här. Tillbaka längs samma väg, med ögonen på motsatt sida av vägen den här gången. Ur ett högtalarsystem, som förmodligen är högre värderad än bilen den sitter monterad i, spelar en skiva med Richard Hawley. Hans dystra barytonröst smälter in i landskapet på andra sidan glasrutan. Take me to the river, och lika ofrånkomligt färdas även vi dit.

- Nå börja? allt komma tillbaks nu, va? Frågar Pekka med leendet i mungipan, medan han försöker undvika groparna i grusvägen.

- Jo, de ä? längesen nu, svarar jag honom. Jag ångrar direkt att jag valde att svara med en så pass uselt förfalskad Tornedalsaccent. Jag ler mot honom och känner mig dum. Jag vänder mig ut mot fönsterrutan igen.

Vi passerar oändligt antal multnade magasin och skjul innan vi tillslut kommer fram till byns badstrand. Det var här jag spenderade varenda ledig dag som grabb. När jag var liten var omklädningsrummen lika multnade som skjulen som stod längs vägen, men här var nu två röda och förvånansvärt fräscha miniloger. Pekka sparkar av sig skorna så snart han kommer ut genom bildörren, och börjar springa ner mot vattnet samtidigt som han river av sig kläderna. Från bryggan dyker han nästan ljudlöst ner i vattnet. Hela världen blir tyst.

- Oooh! Helvetti va kyligt! Ropar han när hans huvud kommer upp till ytan igen. Du måste hoppa i!

Jag stapplar efter honom, precis som förr, lite osäkert och besvärat. Jag tar av mig skorna och strumporna, gräset är kallt och blött mot fotsulan. Vad i helvete, jag har ju inte kommit hit för att bada, tänker jag.

- Skulle vi inte hämta upp Fredde?

- Nää, vi behövde inte fa?, dom skulle komma hit. Dom va på väg redan, han och Ida tror jag. Kom i nu, det är skönt som fan.

Jag sätter mig ner på den blöta bryggan medan Pekka fortsätter att simma omkring. Han är precis som han var när vi var små, samma rörelseschema men tjockare och hårigare på kroppen. Jag tycker att det är svårt att prata med honom, jag vet aldrig vad jag ska säga medan han beter sig så ohämmat hela tiden.

Sist jag träffade Pekka var under en minnesgudstjänst för vår vän, Filip. Det var sju år sedan. Sedan dess har jag knappt hört av honom över huvud taget. Det lilla jag hört har varit genom rykten eller löst prat från gemensamma bekanta. Vissa sa att han hade tappat bort sig i spriten, andra sade att det var tjack. Och efter den händelse som tog livet av vår vän, för sju år sedan, så har jag förståelse för honom.

Men idag syntes ingenting som kunde berätta att hans själ vore nedslagen. När jag ser honom simma och skräna högljutt nere i vattnet känner jag mig bara frustrerad och skamsen över honom.

- Kan du inte ge dig?

- Vadå då? Frågar Pekka, och stannar upp.

- Men, ge upp. Gå upp från vattnet och klä på dig bara. Dom kommer väl snart. Jag vände min blick bort från honom.

- Jag orkar dessutom inte stanna kvar här hela natten. Fortsatte jag.

- Men vafan, vi skulle ju hänga. Känn lugnet istället för å klaga.

Jag hade hoppats att jag och Pekka skulle kunna prata om det vi har fått gå igenom. Men ju längre tid jag spenderade med honom kände jag hur hopplöst det verkade. Jag började ångra att jag kommit hit.

- Det är sjukt dött här, verkligen.

- Vad är det med dig egentligen? Säger Pekka irriterat medan han häver upp sig på bryggan. Fan sluta vara så jäkla dryg.

Mobiltelefonen ringer från Pekkas byxfickor uppe vid bilen, ringsignalen ekar högt i tystnaden här vid älven. Pekka skakar av vattnet från sitt hår och börjar springa lätt mot telefonen. Jag lägger mig ner på bryggan och känner hur regnet börjar dugga ner på mitt ansikte igen. Det värker i min mage igen, precis som förr. Den flyendes oro, svider vid varje andetag.

- Hei, Micke! Ropar Pekka och väcker mig från mina tankar. Dricker du sprit?

- Eh, jo det gör jag väl. Svarar jag. ?Men gör du det, Pekka?? tänker jag tyst för mig själv.

- Bra, Fredde och Ida kommer ner nu snart, hit. Dom sa att det kanske skulle komma fler hit, men jag vet inte. Jag fatta inte vad han menade. Dom skulle ta med sprit som Keskis farsa har gjort.

- Bränner Keskis farsa? Säger jag och försöker skratta naturligt. Fy fan vad klyschigt.

- Hehe, jo men du måst? ju få lite stake tillbaka. Och få känna lite hembygdskultur, du vet. Lite som ett
"välkommen hem" -uppvaktande kan vi väl kalla det.

- Tack, antar jag.

- Jo men de är så lite. Det är då bara kul ska du veta.

Jag tänker för mig själv att det här inte är något jag kommer att kunna berätta för mina vänner på universitetet. Om jag gör de kommer de att tycka att jag är alldeles för exotisk, medan jag kommer att tycka att jag är precis som deras schablonbild.

- Fan det är skönt att ha dig tillbaka, säger Pekka. Det känns som om man kan prata om allt med dig, du vet. Du lyssnar så där bra. Det gillar jag.

- Jo, det samma känner jag.

Det är här jag kommer att publicera lite olika delar av mitt skrivande. Bland annat det som jag producerar under kursen Kreativt skrivande, men dessutom lite olika andra saker som inte riktigt passar på min andra blogg.
Puss