tornedalen

Det var ett tag sedan sist jag hade någon stake nog att uppdatera detta elände. Men vad passar bättre än att klaga, när man som norrbottning lever i Stockholm.

Jag har inte tittat in här på länge, men nu när jag äntligen tog mig tid för att kika på vad som har hänt här, så fick jag läsa följande kommentar på ett gammalt inlägg:

"Nu börjar det bli löjligt, du ältar dina futtiga bekymmer när folk i hela världen har kommit över dem med lite jävlarannamma. tänk efter, vad fattas dig? vilja, mod eller tåga? vad var det Charles Darwin sa: endast de starka överlever... kanske är det meningen att du skall sakta släcka din släktlinje eller kämpa för att den ska progressera???? det är upp till dig, din fjant, väx upp och sluta älta eller gå och självdö..."
Avsändaren kallar sig Linus.

Och det är skönt att man får lite brasklappar, det gör att jag får lite mer lust för att skriva igen. Så mer sånt gärna. Det är malmen i min masugn, som pojkarna i malmfältet hade sagt. Sånt man brinner för att processera.
Utan att bli för förnärmad av lite internetkommentarer, så känner jag ändå att jag måste kommenter tillbaka. Jag är trots allt lillebror.

Så här kommer det, svaret till 'Linus';
Jag tror att du förväxlar Charles Darwin med Fredrik Reinfelt. Darwin sade "Survival of the fittest". Det vill säga; de som är mest anpassade för omvärlden överlever. Det har ingenting att göra med de starka och testosteronfyllda att göra. Annars hade vi varit sex miljarder Per Ledin här i världen, och inte en enda koltrast. Ungefär.
Livet är hårt för de mjuka, som Matti Alkberg säger. och jag medger, jag saknar både mod och vilja. Ingen stake och ingen skäggväxt som är väsentlig.
Men överlever gör vi trots allt, och jag lovar dig Linus, vi tornedalingar är klarar av all världens avbefolkningspolitik och förtryck och förlöjligande. Fastän vi flyttas till andra delar av världen, så lovar jag dig att vi kommer att överleva, som precis Tornedalingar. Hur fjantiga eller ältande vi än må vara. Övertorneå-kommun har högst procent Elitseriespelare i Sverige, och jag lovar att varenda en av de ältar sig.

Leve hockeyn och leve Tornedalen. Nu tar vi SM-guld, alla vi Knapsut som aldrig gick lumpen.

Puss och kram.

Rock n' roll är skiten. Och det är som bäst just nu, när man kan lyssna på gamla 60-talsband med stora ögon och öron. Jag var nere på Gröndal här om dagen, och min bror hade hittat en skiva som han spelade upp för mig.
Bandet var the Sonics och det lät bra. 

"If our records sound distorted, it's because they are. My brother was always fooling around with the amps. They were always overdriven. Or he was disconnecting the speakers and poking a hole in them with an ice pick. That's how we ended up sounding like a train wreck." - Andy Parypa

De säger att jag aldrig uppdaterar längre. Och visst kan jag väl hålla med, det var ett tag sedan jag hittade orken och sånt. Hur som helst, inte mycket nytt under solen den här gången heller.

Jag har läst om hur man ska skriva blogg. Om hur man får besökare och så. Det var ju kul.
Listan säger att man ska vara glad och positiv i alla lägen, för folk är trötta på att höra gnäll. "Var glad och håll upp en positiv fasad fastän du mår dåligt", underbart... Alternativet var att man skulle vara otrevlig, folk gillar visst om man sprider dynga och skräp. Undetbart.

Håll andan, ty jag är er fantastiske anti-hjälte. Jag lovar att inte ha en tillstymmelse av positiv inställning. Jag kan samtidigt också passa på att lova att jag inte ska sprida dynga om andra människor, sånt håller inte jag på med (journalister är inte räknade).

Hell Marco!

Godmorgon solsken, klockan är snart tolv och ingenting är som det brukar. Det är en vanlig dag, onsdag, men mest av allt hoppas vi att det var torsdag. Eller hur var det nu? Strunt samma, det händer ingenting här.
Jag drömde revolutionära tankar igår natt när jag inte kunde somna. Men de flagnade igen, så snart de träffade morgonen. Goddag! Där har du din meditation herr bergsklättrare.
Mina ögon är trötta. Håller tillbaka natten med bravur. Fint så.

Jag läser bloggen Please copy me nu för tiden. Det enda som intresserar mina gäspande ögon dessa dagar.

Kanske är det så att vi bara längtar hela våra liv. Längtar efter att någonting ska svepa ens fötter, eller drömma tillbaka på den tiden då dina fötter inte var lika fastkilade i marken, som idag.
Jag lyssnar på Thunderroad och blir tårögd av minnen som är någon annans. Det är så vackert att minnas. Våra drömmar är amerikanska och färdigtuggade. Det är vackert. Sätt dina ben runt min midja och dina armar runt min nacke.

Jag har aldrig velat smeta ut mig själv för dig. Hoppas du inte tar det så.

Kära vänner, jag vet att det var ett tag sedan sist. Det har inte hänt så mycket, men ändå massor. Det är ändå ingenting som jag tänker redovisa för här.
Anledningen till att jag skriver för er igen är because of my lates flame. Andrew Bird. Ni kanske redan har hört, eller så har ni inte det. Det spelar ingen roll, jag måste få berätta. Eller jag kan inte ens berätta, ni får lyssna och känna.

 

Ut i mina tår känns det bra. Ett leende kanske ibland också, men bara medan ingen ser på. Trasiga rulltrappor och surmulna ansiktsmoln når inte fram. Suck och trasor nere i avfallssorteringen. Här känns allting bra, tjugofyra timmar om dagen.
Långa timmar längs vägen och det är ingen som sover. Här slutar vi alla snart att prata i negationer.

Det är så viktigt att finnas. Livsviktigt. Så glöm inte att hitta andra, mitt uppe i deras.

Det finns alltid någon som fångar dina hjärtslag. Var inte rädd. Ställ dig vid din fönsterkarm och strö ut dem över kärlekskraka uppvaktare och annat patrask, de är alla värd den. Släpp ut dina hjärtslag, låt dem inte dö av tristess hemma i vardagsrumsgolvet. Du har nog för hela den här staden. Skit i tidningen den här morgonen, jorden går under imorgon också. Gå ut. Låt dem stjäla hela ditt hjärta igen.

Rädsla är en så oerhört dum sak. Vi kallar den överlevnadsinstinkt, och det är jättefånigt. Dumt. Jag har varit rädd hela mitt liv. En jättedum sak att vara egentligen.

Älska livet mina vänner. Det finns inget vemod och ingen sorglighet, bara envisa pojkar och flickor med tårar i ögonen. Vi är pojkar med flickor i själen eller flickor med pojkar i tankarna. Var inte rädd. Vi är inte förgängliga längre. Den dagen jag dör så drömmer jag ändlösa tankar, acceptera förluster förevigt. Genom min mobiltelefon säger du att du längtar efter mig. Jag låtsas att jag är påväg till dig.

Mina tårar faller tjurskalligt ner för min kind ibland. Måste komma ihåg att älska livet. Ibland. Hela tiden. Kom ihåg, kom ihåg dumma hjärna. Mina obstinata ögon vägrar gråta när de borde. När de skulle. Dumma ögon. Gråt. Vi är blonda änglar som räddar varann hela tiden. Och vi älskar livet så ont och hårt. När det regnar bär vi paraplyn och när vi gråter så bär vi paraplyn. Vi älskar livet och räddar varann hela tiden.

Avguda livet. Det är kärlek, det som rinner där under din hud. Underbart. Nästan så att man kan gråta. Min kära, kära vän. Jag älskade dig när du försvann och jag älskade dig när du kom tillbaka. Jag minns dig än, och tjuriga tårar faller när jag tänker. Och jag tänker att det måste vara kärlek, det som rinner ned för mina kinder. Jag accepterar det för evigt.

Med kalla fingrar skriver jag varma känslor, i döda maskiner för älskade vänner.

Jag har ju som jag tidigare sagt precis blivit klar med nästa uppgift till kreativt skrivande.
Tänkte att jag publicerar den här för er som är intresserade. Kan länka till del 1 också, för alla nya läsare eller för er gamla som behöver friska upp minnet.

Del 1 - Granater som inte exploderar
Del 2 - Byavägen

Nu skulle jag ju ha publicerat fortsättningen på min berättelse från tornedalen. Men den glömde jag att lägga ut här, så ni får vänta lite grann.

Ok, det är lamt att bara länka till en youtube-film. Men det här är något utöver det vanliga.

Jag önskar att jag blir gammal och grå en dag. Inte därför att jag skyr döden, den tänker jag inte så mycket på. Snarare så att jag vill minnas. Jag är en grym sucker för nostalgi. Jag är 22 år ung men pratar som om jag vore äldre än livet. Det är något vacker över att minnas, Vår bästa tid är nu sjöng de i radion förr, men jag skulle vilja hävda att vår bästa tid är den vi har lämnat bakom oss.
Jag har aldrig kunnat leva i nuet, jag vet att det är något man kanske ska göra, eller borde göra. Men jag gillar sentimentaliteten bäst. Smakar som strössel på min mjukglass.

Ljudet när skeden skrapar mot botten i muggen fick mig alltid att må bra. Kakao som var lite för varm för att kännas riktigt bra på tungan. Jag var liten då, idag dricker jag bara snabbkaffe som aldrig riktigt smakar bra på tungan.

Jag växte upp med identitetskris och fantasibrist. Jag ska inte sjunga någon klagovisa om en förlorad barndom eller dylikt, du behöver inte oroa dig. Faktum är att jag var barn jättelänge, jag sov i mamma och pappas säng så länge att jag ännu idag tycker att det är lite pinsamt. Samma sak med skosnören, dragkedjan, klockan, torka sig själv och allt sånt där som skiljer barnet från ungdomen.
Men en fantasibrist led jag av nevertheless. Jag var ett barn, så mycket förstod jag. Meningen var att jag skulle ha en fullfjädrat fantasi och utforskningssinne vid det här laget. För det mesta gjorde jag alltid saker som mina bröder hade gjort när de var små, eller saker som andra barn gjorde i skolan.

Jag kom aldrig på någon lek som liten, inte en enda. Jag övertygade min kompis Johan om att vi skulle hitta på egna lekar, men det slutade alltid med att vi glömde bort våra regler och råkade skada hans lillebror Martin så att han började gråta och vi var tvugna att sluta.

Samma sak med låtsaskompisar. Jag ville så himla gärna ha en sådan, det hade varit praktiskt. Så jag bestämde mig en kväll för att försöka, jag började tänka högt alltså. Bollade alla mina idéer med en fiktiv andra person. Men det här fungerade inte alls. Jag kände mig skitfånig, jag stod alltså och låtsades ha en låtsaskompis bara för att leva upp till bilden av att jag var ett barn med sådan otrolig fantasi.

Så att jag väljer en kreativ bana i mitt karriärliv, känns ju lite roligt. Jag tror att Freud hade använd mig som typexempel i sina böcker.